Aluminiumsida

Bloggen råkade visst stanna av lite efter nystarten. Nu är jag dock tillbaka för att råda bot på era livs bryderier. Nästa fråga med tillhörande svar:

Vilken sida på aluminiumfolien ska man använda?

Svar: Den blanka.

Svårare än så behöver det ibland inte vara. Den blanka sidan är mest effektiv vad gällande att reflektera värme. Är syftet att hålla maten varm bör den blanka sidan riktas mot maten. Är syftet däremot att hålla värme borta (t.ex. undvika strålningsvärmen i en ugn) bör den matta sidan vändas mot maten.

Om man inte alls använder aluminiumfolien till något mat- eller värmerelaterat utan använder den till att konstruera diverse rymdhattar spelar det inte så stor roll vilken sida av folien man använder. Frågor man då istället bör ställa sig är: Hur mår jag? Vad gör jag med mitt liv? Vad vill jag göra med mitt liv?

Vad vill DU med ditt liv?

Frågor och svar

Oj, ett nytt inlägg! Ja, ryktet om denna bloggs död är en aning överdrivet men inte helt utan grund. Motivationsfaktorn har tyvärr dragit till Ayia Napa och ligger och lapar sol med en Piña Colada i handen. Men jag ger inte upp för det.

Dock tar bloggen, kanske bara tillfälligtvis, en liten annan riktning. Istället för att bara skriva kåserier, nonsens, fånigheter och annat ostrukturerat tjafs ska jag ha ett tema. Tanken är att bloggen ska leverera svar på alla de där frågorna ni har. Eller rättare sagt jag har, men som jag tror att andra också kanske har. Frågorna kan och kommer att röra allt mellan himmel och jord och tonen kommer väl vara ungefär den samma som varit på bloggen tidigare.

Ibland är det kvasifrågor, ibland är det utredande av missuppfattningar och ibland är det bara allmänt onödigt vetande. Säkert ofta med tveksamma referenser.

Vi börjar med en fråga som nog mest rör missuppfattningskategorin:

Vilken är Skandinaviens största stad?

Svar: Stockholm.

Nu kanske åtminstone någon höjde på ögonbrynen och tänkte “Va?! Jag är helt säker på att det är Köpenhamn!” Men det är det alltså inte.

Nu kanske någon gärna vill påpeka att det är alltid svårt att räkna en befolkning och var går egentligen gränsen för var en stad börjar och slutar? Inte helt irrelevant påpekande men Stockholm är störst hur man än räknar. Såtillvida inte man räknar fel. Dock är nog Stockholm störst även då.

Större städer brukar indelas i “tätort” respektive “storstadsområde”. Skillnaderna mellan Köpenhamn och Stockholm är där följande:

	Stockholm	Köpenhamn
Tätort	1,25 miljoner	1,17 miljoner
Storstadsområde	2,00 miljoner	1,88 miljoner

Siffrorna är hämtade från Wikipedia som i sin tur har hämtat sina siffror från SCB.

Varför är det så att många tror att Köpenhamn är större? Det har sina rimliga förklaringar. Köpenhamn är en av få kommuner som minskat i befolkningsantal under de senaste 60 åren. 1950 bodde det nästan 770 000 i Köpenhamns kommun medan det år 2006 endast bodde drygt 500 000 i kommunen. Så Köpenhamn har varit större än Stockholm och var det när min föräldrageneration gick i skolan, samma generation som har lärt oss 80-talister allt om världen.

Men Köpenhamn har inte haft samma snabba tillväxt som Stockholm sen 50-talet. Mellan åren 1990-2005 hade Sveriges huvudstad en mer än dubbelt så stor tillväxt som Köpenhamn. Därför har numera den Kungliga Huvudstaden sig, lite töntigt, skaffat sig en slogan som lyder: The Capital of Scandinavia. Men, tja, det är ju den största staden och den ligger i det största landet.

För övrigt så är Västerås Sveriges femte största tätort med en befolkning på 107 000 invånare.

Exempel på kommunslogan.

Dr. Tomas diagnostiserar

Ibland är ens vardag lite tristare än vanligt. För att råda bot på ens förutsägbara och enformiga leverne uppfinner därför vissa människor små lekar som är tänkta att förgylla även den gråaste av måndagar. Det kan handla om A-brunnsundvikande, gulbilsletande eller så kallat smurfropande. Problemet med dessa lekar, förutom deras bristande underhållningsnivå, är att de är fullkomligt URKORKADE! Omgivningen överraskas lite väl plötsligt med en knuff, ett slag eller munkavel när denna omgivning burdust får veta att de är deltagare i en lek de inte visste pågick. För tydligen pågår dessa små lekar mer eller mindre hela tiden och ligger latenta tills rätt tillfälle bjuds för dem att påbörjas (läs: bryta ut). Jag skrev “bryta ut”, för dessa så kallade lekar är inget annat än symptom på psykiska sjukdomar. Alla dessa symptom visar på grava tvångssyndrom men även på andra sjukdomar. Därför tänkte jag här nedanför redogöra lite noggrannare för dessa lekar och vilka psykiska sjukdomar de utgör symptom på.

• A-brunn. Lekens utformning: Leken (sjukdomssymptomet) går ut på att undvika att kliva på brunnslock till avloppsbrunnar då ett sådant tilltag skulle leda till otur i kärlek, att nära skulle dö eller jordens undergång i allmänhet. Variationer på denna lek finns i samband med andra typer av brunnslock. Diagnos: Här har vi naturligtvis ett allvarligt fall av tvångssyndrom men även en hård släng av panikattacker/-ångest. Symptomen är läskigt överensstämmande med symptomen för panik: Sjukdomen innehåller välavgränsade episoder av stark oro/skräck eller fruktan som ej beror på någon somatisk sjukdom och ej på drogmissbruk. Ofta en känsla av förestående undergång. Perioderna kommer utan förvarning, i vilken situation som helst.
• Gul bil. Lekens utformning: Så fort du ser en gul bil (som ej är yrkestrafik) ges du friheten att slå valfri person i din närhet. Gärna hårt på en överarmsmuskel. Diagnos: Det mesta pekar på att vi har ett fall av Cyklotomi. Symptomen på det cyklotyma temperamentet är: återkommande perioder med snabbt växlande humörförändringar av sådan grad att de försämrar sociala funktionsförmågan. Tror fan jag det, att man inte fungerar socialt om man slår folk på käften så fort man ser en bil av en viss färg. Skulle sjukdomen tillta kan den mynna ut i Borderline-personlighetsstörning vars symptom är: personlighetsstörning som utmärks av svårigheter att hantera känslor, extremt svart-vitt tänkande och turbulenta mellanmänskliga förhållanden. Enda skillnaden är det gul-vita tänket men annars stämmer symptomen på pricken.
• Smurf. Lekens utformning: Lekens startskott går om två personer säger samma ord samtidigt. Om någon person då utbrister “smurf” måste den andra personen vara tyst tills hans/hennes namn yttrats. Diagnos: Leken kan vara symptom på flera olika psykiska sjukdomar som på ett eller fler sätt leder till suicidalitet. Detta framgår tydligt då personen uppenbarligen uttrycker en stark längtan att gå en långsam och smärtfull död till mötes.

Styrkan i dessa diagnoser behöver i och med denna klara utläggning knappast ifrågasättas. Den enda frågan som möjligen kan lyftas är på vilken psykvård dessa störda människor ska få plats på. Jag vet inte - Dalsland kanske?

En gul bil. Varsågod och slå valfri person i din närhet.

Sommarsnack

Min största och allra våtaste dröm här i livet är att få vara sommarpratare i P1. Att någon ska komma och säga att jag är så pass intressant att en dryg miljon människor ska sitta och lyssna på mitt svammel i en och en halv timme - och att jag ska få prata om precis vad som helst och spela vilken musik som helst. Gurgel.

För något år sedan visade en empirisk undersökning på en av Sveriges förnämsta bloggar att just intressant var den finaste komplimang man kunde få [läs här]. Så säg mig vilket sätt som skulle vara bättre att säga det på än att bli erbjuden att sommarprata?

Men det kommer nog aldrig att hända. Visst kan man som lyssnare skicka in sitt eget bidrag till SR och hoppas att man kommer med nästa år. Men sannolikheten att jag kommer väljas ut är lika med bagel. Är det för att jag är ointressant? Tja, jo, tillräckligt för att inte få bli sommarpratare men främst för att mitt innehåll från vissa håll säkert skulle uppfattas en som en aning provocerande eller upprörande.

När jag vaknade upp i morse stank min andedräkt av gorgonzola och roquefort så att jag nästan kvävdes av min munodör. Dock hade morgonen inte föregåtts av ett kvällsfrosseri i sydeuropeiska mejeriprodukter utan den vidriga smaken av Helena von Zweigbergk über-ostiga sommarprogram från gårdagen låg kvar som en illasmakande hinna i min gom. Vad som framkallat min orala stank var hennes pastischhyllning till musiken och vad den betytt för henne. Visst är det fruktansvärt tråkigt, banalt och uttjatat att prata om musik men det var inte så mycket radioprogrammets toner som tonen i programmet som fick mig att vilja kräkas.

Jag hade aldrig kunnat ha ett så medhårsstrykande program som Helena von Zweigbergk. Eller som vem som helst som sommarpratar, för den delen. Jag måste sticka ut hakan lite grann och tycka lite konstigt. Jag måste vara lite provocerande, jag vet och kan inget annat. Vad vore livet om alla dörrar man slog in redan var öppna? Tja... som ett sommarlov, antar jag. Och folk vill väl inte bli upprörda på sin semester. De vill stänga läsa en bok från pockettoppen, köpa ett par nya solglasögon på Statoil och de enda filosofitendenser som uppenbarar sig kretsar kring GB:s glassutbud.

Nej, mitt sommarpratande får nog begränsa sig till denna bloggs ramar. Pratet må vara svårkonsumerat i sol men blir å andra sidan inte avbrutet av Tomas Ledin stup i kvarten.

Roquefort - fransk, halvhård blåmögelost, uppkallad efter staden med samma namn.

Bryssel – Europas Barbabajsbrun

Nu ska jag för en gångs skull bli lite allvarlig här på bloggen. Nej, jag bara skojade. Allvar är högst svårkombinerat med humor och gör sig därför mindre lämpligt i den här delen av Världens Vida Vebb. Men något jag ska vara, och alltid kommer att vara, är seriös.

Många är de som inte vet skillnaden på orden allvarlig och seriös. Dessa människor är ofta klonade efter mallen: mörktråkig kostym, dassgrå IBM-laptop och allmän bajsnödighet. De bedriver ett seriöst och effektivt jobb genom att vara tråkiga, även om de själva tror att det är seriösa de är. Dock anser de att man visst kan ha roligt med sina kollegor. Men då helst i form av någon ostig team-building-utflykt där man lägger IQ-pussel i grupp samt dammar av lumpenkunskaperna i ett paintballspel utan glimt, men med mord, i blicken.

Dessa människor är de samma som man anlitar när en huvudstad ska utses. För många herrans år sedan tedde sig det naturligt att ett lands huvudstad var den samma som landets centrala punkt, vad gällande det mesta. Därför blev huvudstaden en händelsefull stad med en stor blandning av såväl människor som aktiviteter och sevärdheter. Tänk Europa. Men sen någon gång på 1700-talet blandade man ihop orden allvarlig och seriös. Därefter ”upptäcktes” nya delar av världen och dessa nyfunna länder skulle efter flaggnedsättandet också erhålla huvudstäder. Men vid det här laget hade huvudstaden främst fått till uppgift att rymma en massa byråkratiskt tjafs såsom domstolar, parlament och politiker. Dessa hade mer än några andra till uppgift att framstå som seriösa och kunde därför inte placeras i en stad som bjöd på någon form av underhållning, glädje eller mungipsdragande och resultatet blev därefter. Som exempel kan jag nämna några ”nya” huvudstäder med deras tillhörande slogans:

• Ottawa (Kanada) – staden som Gud glömde.

• Wellington (Nya Zeeland) – när regnet står dig upp till knäna.

• Canberra (Australien) – om ni (Sydney & Melbourne) inte kan enas ska ingen få den.

• Brasilia (Brasilien) – frisk vågat, hälften i slummen.

• Washington DC (USA) – USAs svar på Enköping (Sveriges närmaste stad).

OK, måhända kan Washington DC bjuda på något sevärt i form av något halvmodernt som jänkarna kallar historia. Men så har ju landet också lika många sevärda städer som det finns vegetarianer i Ukraina*. Men som det ultimata beviset på min tråkhuvudstadsteori (som vid det här laget mer liknar råfakta) måste jag nämna EU:s huvudstad. När några miljoner grytfotsförsedda** alvarsnissar med feta byråkratmagar och flottigare pannor ska enas om ett högsäte känns valet självklart:

Bryssel – Europas brunöga.

Gång på gång är staden utsedd till Europas tråkigaste huvudstad och även om konkurrensen är hårdare på denna sidan Atlanten kan man inte säga annat än att staden inte är mer än den enda attraktionen: piss.

Enköping var tidigare känt för sin pepparrot och kallades länge för pepparrotstaden, vilket passade bra med grannen gurkstaden (Västerås) i väst.

*Det finns tre vegetarianer i Ukraina, även om de alla äter korv.

**När man har s.k. grytfot är man så bajsnödig så att en liten klutt tittar fram.

Kramp

Jag har drabbats av den svåraste skrivkrampen sen jag startade den här bloggen. Jag kan inte skriva något som jag känner är just det som jag vill skriva just nu. Diverse mediokra inlägg ligger arkiverade i väntan på att en uppenbarelse ska göra dem bra eller mina krav ska sänkas.

Vissa människor hävdar att det inte finns något sådant som skrivkramp. Att det bara är något man skyller sin slöhet, nedstämdhet eller brist på fantasi på. Må så vara. Hursomhelst blir inga inlägg skrivna. Och möjligen är det fantasin som tryter. Den här bloggen har ju knappast något tydligt tema och de flesta inläggen har bara en humoristisk ton och en mindre provokation gemensamt.

Kanske har jag blivit gammal,  mognat och tröttnat på att provocera. Kanske har jag blivit tråkig. Kanske saknar jag bara influenser. Kanske har jag bara inte lust.

Hursomhelst lever jag än även om bloggen mest får konstgjord andning för tillfället. Men har ni några idéer till vad jag kan skriva om får ni mer än gärna pitcha det för mig. Använd bara kommenteringsfunktionen.

Bra eller dålig låt

Länge har filosofer debatterat om vad som är bra respektive dålig konst. Däri ryms naturligtvis diskussionen kring vad som är bra eller dålig musik, detta alltid lika aktuella samtalsämne. Och i dagens samhälle, där musik konsumeras brett och i stora mängder är det viktigare än någonsin att kunna skilja agnarna från vetet, vilket inte alltid är så lätt.

För gudarna ska veta att det är svårt att veta om en låt är bra eller ej. Den oupplyste skulle svara att det möjligen har att göra med om man gillar låten eller om den sålt många exemplar. Naturligtvis är detta inte fallet då det skulle göra Crazy Frog till en bra artist och Your The Voice till en bra låt. Nej, det är svårare än så.

Därför har jag konstruerat nedanstående schema för att vanligt folk, som du, objektivt ska kunna avgöra om en låt är bra eller ej. Filtrera hela ditt musikbibliotek genom detta schema och kom ut upplyst och lycklig.

Klicka för större bild.

Rånad

Utförliga eftertexter

Alla vet vad jag pratar om. Man sitter och väntar på att filmen ska börja men först ska man i dryga fem minuter presenteras alla  namnen på de flesta som har haft ett finger i denna sylt som slutligen blivit denna långfilm. Jag kan förstå varför man presenterar de stora skådisarna. Och regissören. Och manusförfattaren. Och kanske producenten. Eller, nej, inte producenten. Eller producenterNA som det alltid är nuförtiden. Ett halvt fotbollslag är det som krävs för att besitta den kompetens som krävas för att producera en film idag.

Men, ok. Dessa personer har ändå haft mycket att säga till om angående vad som blivit det resultat vilket vi får den stora äran att betrakta i form av en film. Men varför ska rollbesättaren och kostymmakaren nödvändigtvis presenteras innan filmen ens har börjat? "Jaha, så Carrie Jones castade den här filmen. Vad bra att jag fick reda på det så jag kan uppleva denna film på bästa sätt." Eller att jag fick reda på vem som gjort kläderna. Är det någon som kan ett enda namn på en filmkostymdesigner? Nej, skulle inte tro det.

För det handlar bara om cred. Uppskattning och några få sekunder med sitt namn i fokus på den vita duken. Och ännu värre är det efter filmen då varenda jävla kotte som bara budat några vårrullar med sötsur sås till filmningen ska tackas av i vitt på svart.

Tänk om resten av livet såg ut så här. Om det längst ner på varje webbsida stod att läsa vem som knackat varenda litet tecken html-kod, vem som var projektledare, vem som var receptionist och vem som caterade firmafesten på denna webbyrå. Om det i varje klädesplagg stod namnet på den lilla vietnames som satte stygnen och märket på maskinen som assisterade honom/henne i detta jobb. Om det på varje banan stod vem som plockat den, vem som slöjdade hans machete och vem som är hans frisör. Skulle inte det vara lite konstigt?

Ja, detta avtackande är reserverat filmvärlden och det är egentligen bara den avtackade som bryr sig om hans eller hennes namn står med där bland stuntmän och sminköser. Publiken har för länge sedan gått såtillvida inte soundtracket var bra och någon ska kolla vad den där låten hette. Eller om det rör sig om en cineastpublik som tror att man visar sin uppskattning för filmen genom att pina sig igenom eftertexterna. Eller så vill de bara ha maximalt antal minuter för pengarna.

Vårrullar. Klassisk hollywoodcateringmat.

Lättare gjort än sagt

Få är nog de som inte är bekanta med uttrycket "lättare sagt än gjort". Men är inte det ett ganska meningslöst och tomt uttryck? Jag menar, vad är inte lättare att säga än att göra? En ostsufflé, en pudel eller en främling på smällen? Helt klart inte omöjligt att genomföra men ack så lättare rent verbalt.

Så jag gav mig ut i handlingarnas och lingvistikens djungel för att hitta något som på något sätt kunde motivera detta ordspråk. Det fanns två ändar att börja leta i och jag började med att leta efter saker som var oerhört lätta att göra.

"Fel" är ju lätt att göra, tänkte jag. Oftast betydligt lättare än "rätt". Tyvärr är det också ganska lätt att säga och nog får jag medge att "fel" tyvärr är lättare att säga än att göra. Så jag får nog ge upp detta problemangripningshåll och försöka i andra änden istället.

Så vad är svårt att säga? "Västkustskt" måste ju vara svenskans mest svårtuttalade ord. Men hur gör man det? Det är ju om möjligt än svårare. Räcker det med att säga "detta är västkustskt" för att göra något västkustskt? Kanske. Men då kvarstår dock problemet att det måste sägas för att göras och därmed är det tre stavelser lättare sagt än gjort. "Västkustskt" släpps.

Om man istället har något slags talfel, skulle inte det kunna motivera uttrycket? Till exempel om man stammar: "Jag ska ho-ho-ho-hopp-hopp-hopp..." [hopp!] Gjort! Hoppat och klart! Helt klart lättare gjort än sagt. Och för de sydsvenskar som lider av talfelet "kan inte säga 'r'" kanske det kan vara lättare att göra ett ärr i låret än att gå tre år hos talpedagog.

Slutligen kan sägas att det är exakt lika lätt sagt som gjort för någon som läspar att göra just detta.

Bohusskärgården. Lättare upplevd än uttalad.